



Nu har jag varit en vecka i Koler, en vecka full av nostalgi.... min barndoms stigar, älven, sjöarna, myrarna.
Det som alltid kommer att finnas kvar, människorna däremot försvinner en efter en.
Nu är det jag som är en gammal släkting som man kan sitta o prata med för att få höra släktens historier att föra vidare. Om hur stark morfar var, om hur många barn de verkligen hade uppe i
Joonsch tvärs över sjön(16). Om hur min mamma aldrig fick leka, varje gång hon smet över till Ebba uppi Eiriks så skrek mormor: AAAAAgnes, AAAgnes komm heim o stjöt.